Trailen

Full fart som vanligt.
Sedan sista inlägget har jag hunnit med att springa ett litet lopp, som heter Kolmårdstrailen, som är en del av Salomon Trail Tour.
Och inte bara jag, förrästen. Båda grabbarna sprang också.
P sprang 2,5 kilometer, S avverkade 5,6 och så jag då med 21 kilometer.
Det var ett gansk tufft lopp. Jag har för ett par år sedan sprungit Höstmilen, som är en mil, och relativt likt den slingan jag springer här hemma. Men det här var annorlunda. För det första var det det längsta jag sprungit barfota, för det andra hade jag inte tränat för så många klättringar. Det gick ju spikrakt uppför sådär tre eller fyra gånger. Och det tog inte slut. Första milen var ganska ok. Jag var ju långt från de snabbaste, det var ju bara proffsorienterare och traillöpare som startade. Och jag. Men sedan efter den första rejäla uppförsbacken fick jag inte ner pulsen ordentligt, men jag kämpade på.
Efter cirka 16 kilometer fick jag kramp i vänstra låret, och tvingades dra ner på tempot. Ytterligare några kilometer senare krampade även det högra.
Fötterna funkade förvånansvärt bra. Jag hade inte kunnat springa ett dugg fortare även om jag haft skor. Eller jo, i nedförsbackarna hade jag nog kunnat hålla ett lite högre tempo om jag inte hade behövt bry mig så mycket om var jag satte ned fötterna, men jag tror inte att det skulle haft så stor betydelse i slutändan.
Det som var kul, var ju att mina skoförsedda medtävlande köade vid den torraste passagen genom lerpölar, medan jag bara öste på. Jag hade ju inga strumpor som blev blöta…

Framåt slutet, när det var mindre än en kilometer kvar, så gick banan genom ett träsk. Där satt en lapp på ett träd som löd: ”Risk för blöta fötter”. Jättekul. Några kliv ut, så sjönk jag ner till skrevet och höll på att inte komma upp. Men sen kom jag fram till upploppet och trots mina krampande lår, så lyckades jag faktiskt få till en slags spurt. Att bli framhejad av alla som var kvar, och framförallt min familj, fru och dotter vid mållinjen, och sönerna som sprang vid min sida utanför målfållan gjorde att jag fick lite mer energi de sista metrarna, och kunde i triumf avge ett litet segervål när jag kom i mål. Sist i herrklassen, men lika glad som segraren.

Målet var nått. Jag fullföljde och tog mig i mål. 21kilometer terräng. Barfota. Shit vad häftigt.

Men jag är på det stora hela nöjd. Det var duktigt roligt, och nu vet jag vad jag behöver träna.
Mer kondition, lite styrka i kroppen, och massor av benstyrka.

Bilder finns på trailens hemsida: kolmårdstrailen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s